När syntarna och drömmarna mötte verkligheten: Musiken som definierade ”G – som i gemenskap”

När Staffan Hildebrands ungdomsdrama G – som i gemenskap hade biopremiär våren 1983 blev det en veritabla kulturkrock för det svenska folkhemmet. Filmen må ha kritiserats för sin tidstypiskanaivitet och rakt-på-sak-pedagogik, men det fanns en beståndsdel som överlevde såvälbiografdunklet som tidens tand helt intakt: musiken.

Soundtracket till G är inte bara en samling spår; det är ett unikt tidsdokument över när svensk popkultur stod i ett dramatiskt vägskäl mellan 1970-talets samhällsengagemang och 1980-talets neonstänkta syntpopeniga svårmod.

Det tidiga 80-talets svenska pop- och syntvåg

För att förstå storheten i låtarna från G måste man förstå klimatet i Sverige i början av 80-talet. Punkens första rasande våg hade lagt sig och lämnat plats åt en mer melankolisk, elektronisk och stilsäker era. Syntpopen, new wave och postpunken började dominera klubbar och källarlokaler.

Filmen kretsar kring tre unga killar – Kim (Niclas Wahlgren), Robban (Joakim Schröder) och Alexander (Sebastian Håkansson) – vars liv kantas av vilsenhet, identitetssökande, nattliv och drömmar om framtiden. Musiken fungerar som filmens egentliga sjätte sinne; den gestaltar det som karaktärerna saknar ord för.

Centrala låtar och fiktiva band med tungt reellt guld

En av filmens mest fascinerande musikaliska bedrifter var gränslandet mellan fiktion och verklighet.

• Nürnberg 47 och Reeperbahn: I filmen sugs den unge sångaren Alexander in i det dekadenta och smått hotfulla bandet Nürnberg 47. Bakom detta påhittade, lite svarta och synthiga band döljer sig egentligen medlemmarna från det inflytelserika svenska postpunkbandet Reeperbahn, med Olle Ljungström i spetsen. Låtar som ”Spegelbild” andas en kylig, poetisk desperation som få svenska band kunde mäta sig med.
• Eva Dahlgrens kraftpaket: Eva Dahlgren bidrog med flera tunga spår till filmen, bland annat ”Sexhets”, ”Strömningar” och ”Drömmar av guld”. Här hör vi en artist som rör sig mot den polerade men ändå laddade popljudbild som skulle göra henne till en av landets absolut största stjärnor under decenniet.
• Freestyle och nattklubbsdunket: Det glansiga, dansanta och tidstypiskt syntetiska representerades av Freestyle med låtar som ”Nattens dockor”. De fångade den där pirriga, storstadskåta stämningen som fanns på de fiktiva och verkliga nattklubbarna, där till exempel scenerna från den omtalade klubben G spelades in på Kolingsborg i Stockholm.

Ett ljudspår som lever vidare

Musiken till G – som i gemenskap släpptes på ett soundtrack som sålde guld, och skivan har sedan dess blivit ett eftertraktat samlarobjekt för alla som vurmar för svensk musikhistoria. Den sammanfattar en era då Stockholms gator, tunnelbanans röda linje och ungdomarnas drömmar färglades avsynthesizers, trummaskiner och den där speciella, svårmodiga optimismen som bara 1980-talet kunde producera.

Låtarna från G är mer än bara nostalgiska parenteser – de är en musikalisk tidskapsel över ungdomens eviga kamp mellan att vilja passa in och att våga vara sig själv.